Valpar och avel
AVEL
Att ta en kull valpar på sin tik är få förunnat och väl är väl det kanske! Alla tikar är såklart inga avelstikar. När vi tänker avel så anser vi att man absolut aldrig får se mellan fingrarna när det gäller hälsa. Hälsa-mentalitet-egenskaper-exteriör, den ordningen och inget annat!!
Det är lätt hänt, tror vi, att man stirrar sig blind på fina meriter. En utställningschampion behöver absolut INTE vara en lämplig avelshund, lika lite som en jaktchampion. Nästan ännu värre är lydnadschampionat och viltspårchampionat. De säger inte mycket om hunden som avelshund den behöver varken ha god mentalitet, exteriör eller hälsa.
Däremot har man ett kvitto på något, den hund med jaktchampionat besitter de rätta egenskaperna för rasen, utställnigschampionat visar att hunden är av umtmärk exteriör kvalitet osv
Avelsarbete är otroligt spännande. Att sitta och läsa stamtavlor, jaktprovskritiker och resultat hör till såklart. Det är väldigt intressant att gå igenom andra uppfödares avelsjobb. Det lär man sig mycket på. Rasdata.se är otroligt lätt att klicka sig runt på och avelsdata på SKK är också till stor hjälp.
Något annat som är kul när man tittar på uppfödarkollegor är hur olika man tolkar rasstandarderna. Se på vår ras, labradoren. De labradorer som tar cert på utställning kan man knappt tro är samma ras som de labradorer som vi ser ute på jaktproven. Men alla labrador uppfödare avlar med samma rasstandard.
Detta är sånt som vi som är "nya" uppfödare är lite förundrade över.
Men när jag ser att man hymlar, att man medvetet använder olämpliga avelsdjur då blir jag arg. Där man blundar för hälsan och hoppas på det bästa. Eller att man hävdar att denna hunden är så otroligt bra så de ärftliga effekterna blir obetydliga, det är så man ramlar baklänges. Självklart förstår jag det i de raser då avelsbasen är minimal, att man får selektera. Men i de raser som vi har så finns det friska sunda hundar.
Sen kan man alltid ha otur, man har avlat på djur i år där alla avelsdjur har anmärkningsfria höftleder. Trots det så har en viss procent av alla hundar ur raser som är drabbade, höftledsfel. Bara för att ge ett exempel.
När vi tittar på avelshundar så ser vi även till dess släktingar och särskillt till dess syskon. Min hund kan vara frisk men kullsyskonen får inte heller ha oönskade defekter.
Nu är ju HD en väldigt vanlig åkomma. Det finns ju sjukdommar som helt plötsligt bara "ploppar upp" som man inte har sett i linjerna så långt man känner dem. Tex CNM som drabbade ett par labradorkennlar för ett par år sedan. Det var ju otroligt tragiskt.
Avel är som tur är inte bara sjukdommar! Avel är som en vision. Man ligger flera generationer före i planerna än där man faktiskt är rent praktiskt.
Att köpa valp är lite som ett lotteri men man måste se till att man har de bästa förutsättningarna. Ingrid Tapper sa en gång på en föreläsning att när man ska köpa valp så är det inte så viktigt att välja valp utan det viktigaste och svåraste är att välja uppfödare. Det ligger nog nått i det tror jag.
Detta är lite om hur jag ser på dessa bitarna, som tur är så är Sverige fullt av mycket kompetenta och duktiga uppfödare, många med lång erfarenhet. Jag har haft förmånen att lära känna uppfödare med just den kalibern. Mina ambitioner är att bli en av dem......
VALPAR
Vår första kull var Amerikanare. Eftersom jag varit delägare i en labradorkennel så har jag varit med när labradorkullar har kommit till världen men då var jag inte ensam med ansvaret, Poul-Erik och Bente Nielsen skötte valpning och valpar. Nu satt jag där ensam med min dotters tik som var tjock som en tunna och väntade på att första valpen skulle komma. Jag hade ju hört att amrisar kan ha lite problem vid valpning. Kejsarsnitt och livlösa valpar är inte ovanligt. Det fick ju absolut inte hända Jeanelles Java något så lite nervös var jag.
I en rusch på två timmar kom 7 valpar sen dröjde de sista 2 nästan tre timmar. Att få 9 amrisvalpar och dessutom klara alla. Är en bedrift har jag förstått. Snittet på en amriskull är ca 3,5 valp. De två sista trodde jag inte vi skulle klara. Roger som aldrig varit med om en valpning kämpade med en brun hane och jag med den sista, en tik som var vit och brun. Vi slungade och maserade och tillslut slutade de att gurgla och verkade livskraftiga trots allt.
Vi fick dem inte att suga som de ska så jag ringde kennel Figgis, Javas uppfödare. Då kom första chocken. Gomspalt, va kan de ha nått som heter gomspalt. Med Lennart på kennel Figgis i luren sprang jag upp för trappen och stoppa in fingret i alla små munnar för att känna efter. Nä tack gode gud. Ingen gomspalt. Efter ett par timmars kämpande så fick vi alla att suga utom en tik. Roger började mata in den med pippet. Hon ökade så sakteliga i vikt men hon ville inte suga på tre dygn.
Jag ringde Magdalena Karlsson, hanhundsägaren och berättade att valparna hade kommit. Berättade också att Roger matade en tik som inte ville suga. Då kom chock nr 2. Magdalena menade att vi hade haft en ooootrolig tur som inte mist henne. Det är hur svårt som helst att mata en nyfödd valp på det viset. Sätter de i halsen är det ute med dem. Kära nån. Tala om nybörjar tur. Här hade han matat henne ungefär 20 gånger om dygnet. med pipett. Hur mycket man än läser på så är ändå erfarenhet a och o. Att vi har så duktiga och hjälpsamma uppfödarkollegor runt oss är guld värt.
Nu är valparna utflugna och när det kommer mail och telefonsammtal från de nya ägarna så är jag så stolt så jag nästan spricker över de små. Det var härliga månader med valparna och det har defenitivt gett mersmak.
/Jennifer
Att ta en kull valpar på sin tik är få förunnat och väl är väl det kanske! Alla tikar är såklart inga avelstikar. När vi tänker avel så anser vi att man absolut aldrig får se mellan fingrarna när det gäller hälsa. Hälsa-mentalitet-egenskaper-exteriör, den ordningen och inget annat!!
Det är lätt hänt, tror vi, att man stirrar sig blind på fina meriter. En utställningschampion behöver absolut INTE vara en lämplig avelshund, lika lite som en jaktchampion. Nästan ännu värre är lydnadschampionat och viltspårchampionat. De säger inte mycket om hunden som avelshund den behöver varken ha god mentalitet, exteriör eller hälsa.
Däremot har man ett kvitto på något, den hund med jaktchampionat besitter de rätta egenskaperna för rasen, utställnigschampionat visar att hunden är av umtmärk exteriör kvalitet osv
Avelsarbete är otroligt spännande. Att sitta och läsa stamtavlor, jaktprovskritiker och resultat hör till såklart. Det är väldigt intressant att gå igenom andra uppfödares avelsjobb. Det lär man sig mycket på. Rasdata.se är otroligt lätt att klicka sig runt på och avelsdata på SKK är också till stor hjälp.
Något annat som är kul när man tittar på uppfödarkollegor är hur olika man tolkar rasstandarderna. Se på vår ras, labradoren. De labradorer som tar cert på utställning kan man knappt tro är samma ras som de labradorer som vi ser ute på jaktproven. Men alla labrador uppfödare avlar med samma rasstandard.
Detta är sånt som vi som är "nya" uppfödare är lite förundrade över.
Men när jag ser att man hymlar, att man medvetet använder olämpliga avelsdjur då blir jag arg. Där man blundar för hälsan och hoppas på det bästa. Eller att man hävdar att denna hunden är så otroligt bra så de ärftliga effekterna blir obetydliga, det är så man ramlar baklänges. Självklart förstår jag det i de raser då avelsbasen är minimal, att man får selektera. Men i de raser som vi har så finns det friska sunda hundar.
Sen kan man alltid ha otur, man har avlat på djur i år där alla avelsdjur har anmärkningsfria höftleder. Trots det så har en viss procent av alla hundar ur raser som är drabbade, höftledsfel. Bara för att ge ett exempel.
När vi tittar på avelshundar så ser vi även till dess släktingar och särskillt till dess syskon. Min hund kan vara frisk men kullsyskonen får inte heller ha oönskade defekter.
Nu är ju HD en väldigt vanlig åkomma. Det finns ju sjukdommar som helt plötsligt bara "ploppar upp" som man inte har sett i linjerna så långt man känner dem. Tex CNM som drabbade ett par labradorkennlar för ett par år sedan. Det var ju otroligt tragiskt.
Avel är som tur är inte bara sjukdommar! Avel är som en vision. Man ligger flera generationer före i planerna än där man faktiskt är rent praktiskt.
Att köpa valp är lite som ett lotteri men man måste se till att man har de bästa förutsättningarna. Ingrid Tapper sa en gång på en föreläsning att när man ska köpa valp så är det inte så viktigt att välja valp utan det viktigaste och svåraste är att välja uppfödare. Det ligger nog nått i det tror jag.
Detta är lite om hur jag ser på dessa bitarna, som tur är så är Sverige fullt av mycket kompetenta och duktiga uppfödare, många med lång erfarenhet. Jag har haft förmånen att lära känna uppfödare med just den kalibern. Mina ambitioner är att bli en av dem......
VALPAR
Vår första kull var Amerikanare. Eftersom jag varit delägare i en labradorkennel så har jag varit med när labradorkullar har kommit till världen men då var jag inte ensam med ansvaret, Poul-Erik och Bente Nielsen skötte valpning och valpar. Nu satt jag där ensam med min dotters tik som var tjock som en tunna och väntade på att första valpen skulle komma. Jag hade ju hört att amrisar kan ha lite problem vid valpning. Kejsarsnitt och livlösa valpar är inte ovanligt. Det fick ju absolut inte hända Jeanelles Java något så lite nervös var jag.
I en rusch på två timmar kom 7 valpar sen dröjde de sista 2 nästan tre timmar. Att få 9 amrisvalpar och dessutom klara alla. Är en bedrift har jag förstått. Snittet på en amriskull är ca 3,5 valp. De två sista trodde jag inte vi skulle klara. Roger som aldrig varit med om en valpning kämpade med en brun hane och jag med den sista, en tik som var vit och brun. Vi slungade och maserade och tillslut slutade de att gurgla och verkade livskraftiga trots allt.
Vi fick dem inte att suga som de ska så jag ringde kennel Figgis, Javas uppfödare. Då kom första chocken. Gomspalt, va kan de ha nått som heter gomspalt. Med Lennart på kennel Figgis i luren sprang jag upp för trappen och stoppa in fingret i alla små munnar för att känna efter. Nä tack gode gud. Ingen gomspalt. Efter ett par timmars kämpande så fick vi alla att suga utom en tik. Roger började mata in den med pippet. Hon ökade så sakteliga i vikt men hon ville inte suga på tre dygn.
Jag ringde Magdalena Karlsson, hanhundsägaren och berättade att valparna hade kommit. Berättade också att Roger matade en tik som inte ville suga. Då kom chock nr 2. Magdalena menade att vi hade haft en ooootrolig tur som inte mist henne. Det är hur svårt som helst att mata en nyfödd valp på det viset. Sätter de i halsen är det ute med dem. Kära nån. Tala om nybörjar tur. Här hade han matat henne ungefär 20 gånger om dygnet. med pipett. Hur mycket man än läser på så är ändå erfarenhet a och o. Att vi har så duktiga och hjälpsamma uppfödarkollegor runt oss är guld värt.
Nu är valparna utflugna och när det kommer mail och telefonsammtal från de nya ägarna så är jag så stolt så jag nästan spricker över de små. Det var härliga månader med valparna och det har defenitivt gett mersmak.
/Jennifer
